Vi ansökte om personlig assistans första gången när vår dotter var 2 år gammal. Till vår hjälp tog vi en jurist från Team Olivia som sedan har fått anställa alla assistenter vår dotter behövt.
Vi skickade ansökan både till Stadsdelsförvaltningen och Försäkringskassan som båda två kom fram till ungefär samma antal timmar dvs ca 9 timmar/vecka.
Vi valde att tacka nej till timmarna eftersom vi ansåg vår dotter behöva betydligt mycket flera timmar. Kan verka konstigt att tacka nej men då resonerade vi så. Istället valde vi ansöka om avlösarservice i hemmet som gav oss möjlighet att lämna båda våra döttrar hemma tillsammans med avlösaren när vi behövde uträtta ärenden, gå på kvällskurs eller få lite egen tid. Vår dotter fick först 15 timmar i månaden varav 10 timmar tog avlösaren även hand om storasystern och 5 timmar fick vår dotter vara ensam med avlösaren medan vi hittade på något roligt med storasystern. Efter ett år utökades timmarna till 25 respektive 15.
När vår dotter var drygt 4 år, ansökte vi om personlig assistans igen och återigen fick samma beslut, 9,22 timmar i veckan, ca 40 timmar i månaden. Den här gången valde vi tacka ja eftersom vi nu hade större nytta av en assistent som kunde följa med till olika aktiviteter istället för att bara hålla sig hemma hos oss eller i närområdet som avlösaren bör göra.
Hösten 2012 när vår dotter började i 6-årsverksamhet ansökte vi om flera timmar eftersom hennes hjälpbehov var större och av en sådan karaktär som enligt vår och juristens mening inte faller under föräldraansvaret och sådant som barn i samma ålder utan rörelsehinder inte har.
Hela handläggningsprocessen var den här gången under all kritik. Handläggaren träffade vår dotter en kvart på hennes skola och kom ensam hem till oss för att gå genom vår dotters behov. Utredningen drog ut på tiden och när vi väl fick förslaget var det till 90% en kopia av vår första, 2 år gammal ansökan som till många delar inte längre var aktuell. Detta trots att vi i vår ansökan hade noggrant beskrivit vår dotter hjälpbehov som de var hösten 2012. Vår dotter hade t ex slutat med blöjor flera månader tidigare men handläggaren påstod motsatsen i sin utredning. Vi begärde ett personligt möte med handläggaren och hennes chef och på mötet beklagade de sig att inte ha tid att gå genom allt material mm.
När vi sedan fick beslutet våren 2013 var det allt annat än vad vi förväntat oss. Nu ansåg kommunen plötsligt att vår dotter som hunnit bli sju år inte alls behövde någon assistans! Man skulle kunna tolka detta som att hon inte längre hade ett rörelsehinder eller att ingen sjuåring kan torka sig efter toabesök, klä av och på sig, sätta på eller ta av sig skorna, gå, förflytta sig mellan stol och säng, mm.